VAINVEIN

Vi ses allt mer sällan. Jag bor i annan stad, jobbar, vickar på tårna och lever ett semivuxet liv där jag ibland äter kexchoklad till lunch. Jag bor på en plats i Sverige där tiden går så fort att nederbörden inte hinner frysa till flingor innan den når asfalten om vintern. I norr tillåts allt att fortfarande ta lite tid, tid så man kan sätta sig i Mrs Corolla och köra till Östersunds nyaste växtvärk av tillväxthormonerna. Sist var vi på det nya Ica Maxi. Du köpte en chokladstrut från Åre Chokladfabrik till mig, vi strosade runt bland allt från gosedjur till köttdiskar. Lite som att gå på tivoli eller zoo, fast med bacon och skinka.

"Inre skönhet? Vad fan är det?.. Vet du hur en människa ser ut på insidan eller? ... som köttfärs!" -K

Min norska vän Krister ringde nyss. När han ringer pratar vi killar.

När föräldrarna i det Blomkvistska hemmet gick på semester om somrarna innebar det för oss barn att ta plats i baksätet på en facebookblå volvo 240. Hela familjen åkte till Nonna(mammas farmor), som bodde fem våningar upp i ett punkthus, på ett berg, med en utsikt som sträckte sig fram till Globen på andra sidan stan. Från balkongen kunde man vinka till röda, gula och blå luftballonger som kryssade förbi i luften.

Förra veckan var mor och lillebror på besök i Stockholm. Vi bodde alla tre hos Nonna de dagarna. Det känns tryggt att vara där, man känner igen varje medaljong på tapeten och fötterna hälsar på den gröna heltäckningsmattan i hallen som om det vore en gammal förälskelse.

Nonna brukar ofta sända paket till mina föräldrar i Norrlands inland. Hon visade mig fusklappen där det står adress till mamma och pappa och en avsändaradress som dom på posten sedan skriver in i datorn, eftersom man inte skriver på paketen själv längre.

Hon pekar på texten där det står 5 trappor med det romerska V:et efter hennes egen adress.

-Sen frågar dom alltid vad V:et är. Är dom dum i huvudet eller? Jag bara undrar, dom måste ju vara helt dum i huvudet!  Va?  ’vad äär veeeEttttt?’ hffmmmm.

Jag kommer så väl ihåg min första dagbok med Pettson och Findus -framsida, den var grön och säkrad med ett plastlås. På mitt första blad hade jag skrivit med stora bokstäver och en orange färgkrita; LISA.

Jag visste då och kunde bedyra att mina föräldrar inte avsiktligen döpt mig till MOA. Jag visste att de slarvat och glömt bort att det rimmar på TOA.

På mitt andra blad var bokstäverna tunna i blyerts, fint uppradade och lite kursiva. Jag hade en spökskrivare i min första dagbok, min mamma fick frilansa som kärlekslistare i Pettsonboken. Hon listade, på order av mig, min första kärlekslista. Detta jobb fick inte skrivas med knaggliga, sneda, grova kritsträck och absolut inte vara felstavat.

Det jag ville skriva i kväll var att det i måndags var ett år sedan jag startade min blogg, men när jag tänker efter så har jag skrivit blogg i hela mitt liv. Från och till. Precis som nu.

Jag bröt mot mina egna lagar i fredags och domen blev husarrest. Motvilligt har jag svävat runt på hyresrättens beiga standardgolv i mina utomordentligt prisvärda IKEA-tofflor. Svineriet finner ingen förklaring men i bland kanske things happen for a reason. Så som att jag i fyllan och villan brutit sönder mitt VISA-kort och ska få ett nytt hemskickat inom fem bankdagar, med andra ord till nästa löningshelg. Slutspenderat för fröken den här löneperioden.

Trädkronan utanför fönstret har vinkat ivrigt åt mig hela dagen. Den vill att jag ska gå fram till fönstret, lägga örat mot det kalla glaset och lyssna på vindens viskningar. För visst är det så att vardagen har mycket att berätta för oss. Sen jag börja lyssna så har ett värmande leende infunnit sig på mina läppar i stort sett varje dag denna kalla höst. Jag ler numera för mig själv när jag varje dag ser alla små filmsekvenser spelas upp.

En morgon då jag i vanlig ordning skulle ta tåget till jobbet var trafiken inställd. Tågtrafiken skulle vara inställt en timme innan problemet var löst ropades det ut i högtalarna. En surrande hjord av PRO-medlemmar trängdes vid biljettluckan när jag såg mina tre musketörer kliva fram med varsin cape och hatt. De gick med forcerade steg fram till en taxibil och jag snabbade på stegen för att hinna efter. Två minuter senare var jag deras d’Artagnan och fick åka gratis taxi till jobbet den dagen.

En för alla, alla för en.

Inger, Gun och Anna-Greta.

Ett stort tack!

Gamla stan i Stockholm och midnatt råder. Jag och min vapendragare Tony , snabbare än vinden och skuggan, skred fram längs gränderna till A-Ha’s synthspel i Take on me. Vi drack lemonsoda och tuggade Maoam i takt med duggregnet. Bakom en rosa volvo var en luftballong parkerad och Tony visste hur vi skulle göra för att lyfta, så vi kopplade loss linorna och satt oss i korgen. Vi steg högre,högre och högre upp tills trycket blev så hårt att det sa poff(!).

God morgon Moa!

När jag slutade jobbet i dag hade jag tankar på att handla. Jag började skriva ner vad jag behövde och insåg ganska snabbt att rekvisitan i mitt liv just nu inte är så hänförande.

Bh

Toapapper

Hårdbröd

Deo

Kaviar